I vanliga fall tjänstgör jag en söndag i månaden, men i år har jag av olika anledningar inte kunnat medverka. Förra söndagen var det äntligen dags. 

Jag skulle vara med på Tvivlarnas mässa, Fosie kyrkas Tomasmässa.  En gudstjänstform där enkelhet, delande och de ideellas medverkan står i centrum. Där sång och musik är lättillgänglig och meditativ och möjligheten till bön och reflektion ges stor plats.

Temat var kampen mot ondskan och under gemensam kampsång. Kampen går vidare, den har bara börjat, inbjuds vi att vandra till olika bönestationer i kyrkorummet. Dopfunten blir snart full av församlingens bördor i form av badande stenar. Likaså blir ljusbäraren ett hoppets handling för många.

Albaner, svenskar, palestinierna och iranier faller på knä vid altarringen och önskar personlig förbön för det som gör hjärtat tungt. Vid pärlstationen uppmuntras vi att välja de pärlor som berättar hur vi känner igen Guds närvaro i kampen för det goda i vardagen. De blåa är goda initiativ, de röda är bön, de melerande är tro, de gröna är våra medmänniskor och de bruna pärlorna inbjuder till egna tankar och förslag.

Själv talade Gud den här gången tydligast till mig vid bibelordsstationen. Jag hamnade i en längre diskussion, i ett gräl helt enkelt, kvällen innan och jag kunde ha skött det samtalet bättre. Det ska jag ärligt medge. Under förlåtelsebönen en stund innan hade jag bett Gud om hjälp att visa mig hur jag kan ta mitt ansvar i min och vännens kommunikation. Nu tar jag en lapp i högen och får upp Jobs bok kapitel 34: 31-33

Jag har misstagit mig, jag vill inte göra mer ont. Lär mig du, så ser jag på, och har jag handlat orätt, vill jag sluta med det.

Mitt i prick.

Jag går vidare till änglaorden och drar en lapp med ordet ÖVA. Okej, jag fattar vinken, Gud. 

Under Tomasmässan delar församlingsbon Marita sina erfarenheter av hur andlig fördjupning – retreat i vardagen – kan fungera som en motvikt mot ondskan i världen och det inre mörkret som vill splittra och förstöra. Hur den kontemplativa bönen skapat inre frid inom henne och fredlig handlingskraft i närområdet. Kanske är det som Jesus säger i söndagens evangelietext, att bön ibland är det enda som hjälper?

Bön kan i en del svenskkyrkliga sammanhang framstå som något lite udda, genant och privat som därför bör praktiseras bakom slutna dörrar. I Fosie kyrka är bönen högst påtaglig. Vi välkomnar till bön eller mässa varje dag utom lördagar. Vi formulerar egna skrivna böner eller hämtar kraft i någon annans ord. Vi ber tyst eller högt fritt från hjärtat. Vi ber personlig förbön för de som önskar. Vi avslutar långa intensiva personalmöten när allas hjärnor håller på att sprängas med gemensam bön. När vi nått en återvändsgränd och inte själva kan se några lösningar. Och kanske framför allt när vi delar vanmakten med människor i utsatthet och lidande. 

Min bräckliga älskade kyrka, för all denna bön är jag tacksam!

Tomasmässan är slut och alla tvivlare sänds iväg ut i världen med de förtröstansfulla orden från Iona:

För allt Gud kan göra inom oss, för allt Gud kan göra utan oss. Gud, vi tackar dig.
För alla som funnits före oss, inom vilka 
Kristus levt, för alla som finns mitt ibland oss, inom vilka Kristus lever idag. Gud vi tackar dig.För allt Anden vill ge oss, för alla platser dit Anden vill sända oss. Gud, vi tackar dig.
Lyssna. 
Gud har lovat att vara med oss, såväl ute i världen som i vår gudstjänst.
Amen.

Vi går för att tjäna honom.


Ebba Älverbrandt,
diakon i Fosie kyrka