Förbarma dig, Gud, förbarma dig! Jag flyr till dig, i dina vingars skugga tar jag min tillflykt…
Ovanstående ord finns att hitta i Psaltaren, psalm 57, vers 2. Och just nu bär jag de orden med mig.

Jag har varit på en resa. En resa fylld med intryck och möten. Jag har fått uppleva delar av Guds fantastiska skapelse – stränder, berg, vattenfall, öken, elefanter, zebror och allsköns märkliga fiskar. Jag har också fått möta människor i nöd. Människor som bor i skjul. Människor som hittar sina ägodelar på en soptipp. Jag har mött människor som vill hjälpa, som ser det som sin uppgift att lindra nöden, och som förstår att uppgiften är för stor. Som förstår att utan Gud är vi maktlösa. Det som bär är bönen. Bönen om att Gud ska bryta in med sin kraft och sin kärlek. Bönen om förändring. Och tilliten till att förändringen faktiskt kan ske. Tilliten till att det till synes omöjliga faktiskt kan vara möjligt. Jag vill lära mig av det.

Jag känner mig ofta maktlös. Inför mitt eget liv och i min önskan att vara till hjälp för andra. Längre fram i psalm 57 står orden: Mitt hjärta är redo, Gud, mitt hjärta är redo, jag vill sjunga och spela. De orden bär jag också med mig. De är mina.

Jag vet vad jag önskar. Jag vet vad jag vill. Och ändå kan jag så sällan få verkligheten att passa ihop med min önskan. Det får mig ibland att undra vad allt går ut på. Den undran tror jag att många av os har gemensamt antingen vi bor i Sverige eller i Afrika, antingen vi är fattiga eller rika, antingen vi bor i en koja, i ett skjul, i en villa eller till och med i ett slott. De flesta av oss kommer att, i alla fall någon gång, ställa frågan: Vad går det ut på?

Mitt hjärta är redo, Gud. Jag vill sjunga och spela.

Förbarma dig, Gud. Jag flyr till dig, i dina vingars skugga tar jag min tillflykt.

Jag tror att det är det som det går ut på. Gud vill att våra hjärtan ska sjunga och spela och Gud vill vara med. Mitt i allt som vi inte förstår vill Gud att vi tar vår tillflykt och finner vår vila under de tryggaste vingar som finns. Oavsett hur vår situation ser ut, oavsett vårt uppdrag. Det förenar oss.

Förbarma dig, Gud, förbarma dig! Jag flyr till dig, i dina vingars skugga tar jag min tillflykt.

Christina Ohlsson, diakon i Heliga Trefaldighetskyrkan