Det här är ett helt annat blogginlägg än jag först hade tänkt mig.
De senaste dagarnas händelser i pastoratet, har fått mig att tänka kring ”både-och” som finns i så många delar av våra liv.

Både rimfrost på morgonen när jag cyklar till jobbet och utslagna japanska körsbärsträd i 15-gradig solvärme på eftermiddagen.
Både syndare och rättfärdiggjord.
Både 2017-års verksamhetsplan och 2018-års verksamhetsplan. Samtidigt. Precis när 2016 är klart.
Både mamma och diakon (det går inte ihop, enligt sonen; det är istället en ordningsföljd som är ”mamma – sjuksköterska – mamma – diakon – mamma”)
Både fest och allvar i samma Palmsöndag.

….och både sörja att pastoratets livsresa kommit in på en knagglig skogsväg med skymd sikt framåt och samtidigt vara hoppfylld, att just denna vackra, knaggliga skogsväg kommer att leda till den där gläntan i skogen där sikten är fri och rymden hög.

Livet är både-och. Inte antingen-eller.

Både-och. Det är livets styrka. Det är naturens rytm när knoppen, till synes helt utan livskraft, slår ut i underbara körsbärsblommor vid Stadshuset. Vilan och växten.

Nu behöver vi vilan och läkedomen innan vi växer och kommer ut i full blom igen här i pastoratet.

Så går iallafall mina tankar just denna kväll när vinden viner och regnet piskar på fönstren.

Imorgon ska solen skina igen.

Maria Josefson, diakon i Husie kyrka