Jag är på väg till ett hembesök. När jag kommer utanför dörren till församlingsexpeditionen möts jag av en mamma med barnvagn och så en pappa med barnvagn och en till. De är på väg till öppet hus för stora och små.

En stor svart bil står parkerad utanför porten. Kyrkvaktmästaren kommer i svart kostym. Han förbereder för kommande begravning i kyrkan. Själv går jag vidare för att besöka en av våra församlingsbor, en äldre förtjusande dam. Vi pratar om helgen som varit, om möten och om funderingar kring ”vita arkivet”. ”Mina släktingar bor långt härifrån. Jag vill förbereda” Det är inte så att kvinnan på något sätt är döende, hon vill bara underlätta inför det som någon dag kommer att hända. ”De (släktingarna) kommer kanske att kasta alla mina saker?”, säger hon lite oroligt. Vi pratar om vad man kan göra och inte göra. Kanske skulle det kännas bra att skriva ner tingens historia? Snart är det dags att avsluta ett viktigt samtal. Jag skall tillbaka till diakoniexpeditionen och avlösa min kollega som skall vidare på sitt håll.

Eftermiddagen fylls av inbokade samtal på mitt arbetsrum, samtal om livet, om sorg, om saknaden efter ett barn som lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Ett barn som är ” ständigt närvarande och ständigt frånvarande”, som personen så fint uttrycker det. Ett annat samtal om att blicka framåt trots svåra saker som hänt. Om det som varit, det som är och det som ligger framöver. Viktiga samtal, livsnära samtal.

Mellan samtal och hembesök, tittar jag igenom mejlen, sorterar bort oviktigt från viktigt, samråder med kollegan, ringer några telefonsamtal, planerar inför vårens utfärder. Blir det bäst med fläskkotlett eller spättfilé till lunch?  Hur lång tid tar det att åka från A till B? Dessa utfärder som så många ser framemot. Mer än en har uttryckt att ”det är enda gången på sommaren som jag kommer ut på en tur från sta´n”.

Förmiddagskoppen och lunchpausen med bästa arbetskamraterna är också en del av dagen. De där stunderna när vi ”checkar av”, men också småpratar eller skrattar högt åt någon lustighet i stunden.

En dag, en vanlig dag…

Aina Hagström, diakon i S:t Andreas kyrka i Malmö