I större delen av mitt liv har jag burit på en ambivalens, en dubbelhet. En del av mig är övertygad om att jag är buren, om att människorna runt mig är burna och om att hela världen är buren. I Guds stora, kärleksfulla händer.

Den andra delen är övertygad om att allt hänger på mig. Om det inte blir bra så är det för att jag inte har gjort tillräckligt. Om jag inte ständigt gör mitt bästa, då faller det. Jag vet inte riktigt vad det är som faller. Men någonting är det.

Så jag håller krampaktigt fast. Kämpar. Försöker ordna på egen hand. Försöker vara stark. Så här har det varit ända sedan jag var liten. Ena stunden uppfylld av hopp och en tro på att det ordnar sig. Andra stunden uppfylld av en rädsla för att inte duga om jag inte är duktig nog. En dragkamp mellan tvivel och tillit. Jag skulle önska att tilliten skulle vinna med åren, men ju äldre jag blir desto mer verkar tvivlet ta över. Jag har liksom inte tid att tänka på Gud. Det är så mycket som ska göras. Och det är jag som ska göra det. Åtminstone är det det jag har lärt mig.

För en tid sedan var jag i Sydafrika. Jag hade inte varit där länge innan något svårt hände på hemmaplan. Jag kunde inte göra så mycket där jag var, men när jag berättade för människorna runt mig, både kända och okända, var det självklara svaret – låt oss be för det som händer i Sverige.

Under mina dagar i Sydafrika fick jag följa med mina vänner Linda och Mattias i deras vardag. Jag fick besöka Healthy Mom and Baby Clinic där Linda arbetar som barnmorska. Jag fick följa med Mattias som arbetar diakonalt med hembesök i kåkstaden. En dag fick jag också följa med för att möta människor som bodde på ”the dump”, soptippen.

Jag mötte mycket nöd, men framför allt mötte jag hopp. Kanske till och med mer hopp än vad jag någonsin känt hemma i Sverige. Här där nöden finns, men inte är lika synlig. Här där vi har möjlighet att hjälpa både praktiskt och ekonomiskt. Här där vi inte behöver Gud… I samma stund som jag skriver den sista raden försvinner lite av mitt hopp. Jag tänker att att stänga ute Gud också är att stänga ute hoppet och förundran över det som är större än jag. Vad händer om jag vågar se min egen maktlöshet? Vad händer om jag vågar förstå att jag aldrig kommer att kunna göra tillräckligt? Vad händer om jag vågar välja tilliten och be om hjälp?

För att inte fastna i min egen tankesnurr frågade jag Mattias om inte han kunde dela med sig av några tankar och erfarenheter.

Mattias berättar:
Jag känner igen mig i tankarna när Christina skriver om att man inte verkar behöva Gud i Sverige. Det är ju mycket som skiljer ett land som Sydafrika och Sverige. Något av det jag reflekterat över är att man hör mer om vad Gud gör här, kanske det beror på att man helt enkelt behöver Gud mer här i Sydafrika. Här är tal om bönesvar och helande betydligt mer vanliga. Historier om människor som fått uppleva Guds godhet genom upprättelse och livsförändringar till det bättre är inte ovanliga.

Samtidigt finns det en väldig nöd, fattigdom, okunskap och mycket våld. Man saknar många av de skyddsnät vi tar för givna. Man har en väldigt överbelastad socialtjänst och sjukvård. Kanske är det en fråga om att man inte har någon annanstans att vända sig många gånger, som gör att människor söker Gud och sträcker sig mot någon mäktigare än en själv. Det verkar finnas en annan förväntan på att Gud kan hjälpa i svåra situationer. Kanske är det för att det andliga är mer en del av vardagen i flera afrikanska kulturer, man gör inte samma skillnad på de materiella och andliga aspekterna av livet som man gör i västerländsk kultur.

Något som slagit mig under tiden här är att tro för mig i grund och botten handlar om att våga lita på att Gud är god. Som det står: Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Han är en god Fader och inte en dömande och barsk sådan, bättre än någon jordisk far. Samt även detta att jag är älskad av honom, oavsett vad jag gör, och det är min identitet.

När jag tror och upplever det får det konsekvenser som kan genomsyra allt jag gör och är. Det är när jag möter Hans kärlek som jag vågar tro på detta, det får mig att lägga bort min egen rädsla för att inte ”duga” eller göra tillräckligt. Hans fullständiga kärlek fördriver all fruktan, som det står i 1 John 4:18. Det är en god Faders uppgift att ta hand om sina barn i slutändan och jag tror inte det är vi som ska bära bördan av att åstadkomma storverk i denna världen.

I åsynen av all nöd kan jag bara göra det lilla jag kan, som en uppmuntrad medarbetare, styrkt av vetskapen att jag är älskad oavsett resultat och ”skicka vidare” till honom där jag inte räcker till. Att våga sätta min tillit till detta är dock inte alltid så lätt, så jag finner att jag ständigt behöver bli påmind om Gud är god och har mig i sin hand.

En god påminnelse kommer från Matteus 11:28-30 där Jesus säger: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Christina Ohlsson, diakon i Heliga Trefaldighetskyrkan i Malmö
Mattias Brandes, socialt och diakonalt arbetande missionär i Jeffrey’s Bay, Sydafrika