I lördags var det Göteborgsvarvet; ett lopp jag tycker är underbart och som jag, i skrivandets stund, satsar på att genomföra även detta år.

Jag tänker, att Göteborgsvarvet kan vara en bild för våra liv. Låt mig ta dig på en livsresa på drygt 21 underbara km:

Starten: något vi väntat på, förberett oss för, sett fram emot. Visst har vi alla känt den pirrande glädjen, tänkt att allt kommer att gå som på räls, alltid vara roligt, spännande, utan hinder.

I början går det lätt: adrenalinstinn går det ofta lite väl fort där de första 5 km i Slottsskogen, ivrigt påhejade av folk som sitter och har picknick, som sjunger och hejar på. Nyfiket och full av energi kastar vi oss in i nya arbetsuppgifter, kastar oss ut i nya relationer och sammanhang.

Men, i början av loppet gäller det också att finna sin egen rytm, sin egen plats.

Precis som i livet: vem är jag? Var hör jag hemma? Är jag sann mot mig själv på den plats där jag nu är?

…och kanske märker man inte att det sakta lutar uppåt mot Älvsborgsbron.

Precis som i livet: ibland kommer livets hinder och svårigheter lite krypande inpå oss; men det är något som skaver och som vi inte kan sätta fingret på direkt. Men du har magkänslan; och på toppen av bron går det inte att sluta tänka på hur det skulle kunna vara, skulle kunna bli.

Du kisar med ögonen. Sikten är klar, du kan se enda till södra spetsen på Öckerö vid riktigt klart väder. Skärgårdens mångfald av öar och möjligheter breder ut sig i ett glittrande hav.

Kanske finns det andra plaster, andra relationer som du bättre hör hemma i? Som du mår bättre av? Där du är sann mot dig själv? Kanske det är Gud, livets skapare, som ger dig en klar blick för nya möjligheter att växa och blomma i?

Sedan kommer Hisingen. Det är inget större fel med Hisingen; där tillbringade jag ett helt läsår på Bräcke Diakoni. Där fick jag vänner och kollegor för livet. Där fick jag ett Bibelord att bära med mig när det ibland känns motigt: Hög är Herren, men han ser de låga, upphöjd och fjärran känner han allt (…) Herren skall fullborda vad han gör för mig. Herre, din godhet varar för evigt. Upphör inte med ditt verk! (ur Ps 138)

Nej, det är inget större fel med Hisingen. Det är bara att löparmässigt inte är så varierande; det händer inte så mycket, banprofilen är helt platt.

Precis som i livet: ibland rullar allt bara på i sin gilla gång. Relationer blir vardag. Magkänslan som värker om förändring trycks tillbaka av måsten och krav och måsten igen. Men allt går till en viss gräns. Något drastiskt händer (i Göteborgsvarvet dras repet kl 17.40); något som får oss att stanna upp och reflektera över situationen vi befinner oss i. Det är möjligt att uppvaknandet smärtar.

Jag ser alltid minst fram emot Götaälvsbron. Det är den jobbigaste delen. Den är brant direkt och saknar vacker skärgårdsutsikt. Den bär också på minnen som är jobbiga; det är pendlarbron när jag åkte till skolan för att vara borta flera dagar från familj och vänner.

Precis som i livet: vi bär med oss minnen som smärtar, hindrar och begränsar oss. Vi har alla dyrköpta erfarenheter som har gjort oss till dem vi är idag. Har du lärt dig att leva sida vid sida med minnena?

När vi väl vaknat upp, förstått sammanhangen, kommit till klarhet med vad som skaver och funnit ut en väg framåt är det mesta gjort. Efter Götaälvbron är det bara 6 km kvar till mål.

Men livsförändringar måste få mogna fram. Sanningen om mig själv måste komma inifrån för att bli verklighet.

Avenyn är lång och du springer som ett u fram och tillbaka på samma gata. Det finns tid att fundera om livsvalet är rätt. Folk strömmar till och orkestrarna avlöser varandra med bara några få steg. Det är en folkfest! Du blir buren fram och även om mjölksyran spränger så hittar du det där sista lilla som gör att du kan ta dig framåt – kanske t.o.m öka tempot.

Och till slut är du i mål – och någon hälsar dig med orden ”Grattis” och du får din medalj; alla får medalj!

Det är bara du själv som kan gå din inåt-livsresa. Bara du själv som kan finna ditt sanna jag. Om du inte finner respekten för dig själv, inte tror på dig själv, är du heller inte mottaglig för andras tro på dig.

.Jag är alltid så grymmestolt över mig själv när jag är i mål  – och även om hela kroppen kommer att värka så är det inte mycket i idrottslivet som kan slå själva målgången: känslan att ha klarat det.

Jag har gjort det själv…eller har jag det? Kanske är det någon som springer bredvid mig, i min egen takt, fast osynlig? Någon som inte puttar på mig eller ger mig armbågar eller tränger sig på? Någon som, när jag kommit i mål, djupt i mitt inre viskar: Jag trodde på dig hela tiden. Jag har trott på dig innan du ens fanns till. Jag har alltid velat dig. Och en gång möts vi vid livets mål.

Maria Josefson, diakon i Husie