Låt din far och mor få glädjas, låt henne som fött dig få jubla.
Ordspråksboken 23:25.

 Jag lever i ett delat moderskap. Jag delar moderskapet till mina döttrar med en annan. Med magmamman, som vi kallar henne.

Magmamman på Madagaskar. Än så länge är hon inte kallad vid något annat namn för oss. Mamman som kämpade med att få i sig tillräckligt med näring från jordens torftiga kassava- och majsskörd, som med bävan bar sina tvillingdöttrar i magen tills de alldeles för tidigt ville ut och som förmodligen fattade sitt livs svåraste beslut. Att lämna bort en del av sig själv, 1,5 och 1,7 kg skört liv, till barnhemmet. Magmamman, som jag aldrig träffat och som jag inte vet om jag någonsin kommer att träffa, gav barnen livet. Liv som vi alla har till låns. Döttrar som vi båda har till låns.

Mamma, kallas jag. Mamman i Sverige. Mamman med en cancerstrasig livmoder som inte kan bära några barn i magen. Mamman som tröstar och plåstrar om sönderslagna knä med Elsa-plåster, som uppmuntrande skriker högsta hejaropen på Backarnas FF:s fotbollsträning och som får möjlighet att pussa god natt efter ett nytt Goro Miyazaki-animerat avsnitt av Ronja. Mamman som lärt sig göra hemmagjorda kurer för afrohår av kokosolja och sheasmör, men som aldrig till fullo kommer att lära sig att göra cornrows, twists, eller bantu knots.

”Mamma, ser du? Gud och hans dotter!”

Från utsikten högst upp på våningssängen ser en av flickorna något som förundrar henne. Nattlampan som automatiskt tänds i mörkret för att skapa trygghet har format ett märkligt mönster på parkettgolvet. Som under ett stjärnsmyckat altartak inramar nattlampans ljus en bild av Jesus nära sammanvävd med en kvinna med långt långt hår. Dottern hjälper mig att inse att kvinnan bredvid Gud är jag. Och jag hjälper dottern att inse att kvinnan eller tjejen bredvid Gud är hon. Vi är Guds älskade döttrar. Det är vi alla.

Gud bär oss, både magmamman och mig, och våra döttrar när vi inte orkar. Inte orkar stå ut med egna och andras etiska frågor om vägval och frågan om den ”riktiga” mamman, och döttrarna som inte orkar med sina mammor. Då bär du oss, moder liv, livets moder, vår gemensamma livmoder:

Du vänder ditt ansikte till mig och ler mot ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.
Psalm 831

Guds älskade döttrar, kärleken från er magmamma från andra sidan jordklotet, kärleken från mamma och Guds kärlek som bor i era hjärtan. Vi är riktiga. Vi varken låtsas eller är på låtsas. Vi är på riktigt. Och vi älskar er hela vägen in i evigheten.

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka