… säger Paulus i den gångna söndagens episteltext och hämtar styrka ifrån en plågad mans erfarenheter i Psaltaren 116. Paulus är vankelmodig och råkar ut för både misshandel och förföljelse.

Ändå är han beredd att höja sin röst för Jesu Kristi skull och berätta om ett annat rättvisare rike här på jorden, Guds rike.

En av diakonins uppgifter är att vara en profetisk och politisk röst. Det innebär att synliggöra de strukturella orättvisor som drabbar människor på grund av kön, klass, funktionsnedsättning, ålder, bostadsort, sexuell läggning, hudfärg eller etnisk tillhörighet. Att stå upp för sina rättigheter och uttrycka sina åsikter kan på många håll vara förenat med livsfara. Och även om det oftast inte är så i vårt land, krävs det alltid mod. Och ibland kan man behöva hjälp med att höras.

Jag tror, därför talar jag

… och kollegan med lokalpolitiker i valstugorna på Gustav Adolfs torg. Vi ber dem lyssna till berättelser från människor i hemlöshet. Vi ber dem svara på hur de förbereder sig på den annalkande vintern. Och vilken roll kommunen har för de mest utsatta i förhållande till kyrkans diakoni?

Jag tror, därför talar jag

… och kollegorna om oroliga röster från Docentgatan på Hermodsdal och lyfter upp dem inför Gud i gudstjänstens förbön. Föräldrars oro över att barnen tvingas bevittna våldets konsekvenser utanför sina hem eller på väg till skolan och deras önskan om trygghet.

Jag tror, därför talar jag

… med den ensamstående mammans handläggare på socialtjänsten. Ber henne boka in en extra tid och lyssna till anledningen bakom mammans tillsynes oansvariga sätt att hantera sitt försörjningsstöd. Mamman går därifrån med löfte om föräldrastöd istället för repressalier.

”Hjälp oss att höra det rop som du har förstått, förstå den nöd som du har förstått och tjäna den mänsklighet som du har tjänat”. Olov Hartmans nattvardsbön påminner oss om att göra som Jesus, bemöta medmänniskan där hon befinner sig genom att försöka lyssna, förstå och hitta vägar genom det svåra. Och när orken inte finns är det kyrkans kallelse att ge röst åt dem som inte själva förmår göra sin röst hörd.

Diakonin är politisk i den betydelsen och tränger sig förbi och bortom alla partigränser. I boken Ett biskopsbrev om diakoni skriver biskoparna att ”denna [profetisk diakoni] viktiga sida av kyrkans diakonala verksamhet bör utföras med urskiljning och eftertanke”. Jag kan inte annat än hålla med. Och samtidigt bör den profetiska rösten släppa taget om en allt för stor inomkyrklig, så väl som profan, ängslan över vad etablissemanget ska tycka och tänka.

Den profetiska rösten bör istället fråga sig: Hur skulle Jesus gjort? Bidrar den här rösten till att synliggöra ett annat rättvisare rike här på jorden, Guds rike? Är rösten trogen sitt vigningslöfte: ”Diakonen skall försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott…”. Tar rösten sitt avstamp i Svenska kyrkan Malmös vision och uppdragsbeskrivning ”att öppna för fred inom varje människa och skapa fredens möjlighet i Malmö och i hela världen?

Det är nämligen kyrkans demokratiska ansvar att lyfta människors okränkbara värde. Alltid.

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka