Jag ser honom i ögonvrån när jag halvspringer över Lindängens torg. Mannen med den där kepsen. Och trots att jag faktiskt har bråttom – jag skulle ju bara lämna några affischer på biblioteket på väg till nästa ställe – så stannar jag ändå till och vänder mig om för att läsa ordentligt. I love haters, står det på kepsen. Den där meningen etsar sig kvar i mig medan jag fortsätter en rätt stressig dag. Efteråt ångrar jag så att jag inte stannade till och frågade honom vad han menade med sin keps. Vad vill han säga? Hur kan han ha ett så provocerande budskap?

På kvällen när dagens stress lagt sig, sätter jag mig med en kopp te och börjar googla på I love haters och kepsar. Det finns hur många försäljare som helst av kepsar, koppar och allehanda tröjor med samma budskap I Love haters. Men var kommer det ifrån? Jag googlar vidare. Ser YouTube-klipp med en ung man som bär kepsen och berättar att han genom att bära den och ha den inställningen tar bort hatet och dess makt. En annan artikel handlar om skådespelaren Ashley Tisdale som burit kepsen och där folk kommenterar att hon nog inte är tillräckligt känd för att kunna bära en sådan keps. Så känd att hon skulle ha en massa ”haters” är hon ju inte, resonerar någon. Sedan finns det otaliga sidor där personer precis som jag frågar sig var denna text kommer ifrån och vad den står för. Jag hittar inga riktiga svar. Någon menar att det är i hiphopspråk men vad det gör för skillnad förstår inte jag. Andra är inne på samma tanke som den unge mannen i YouTube-klippet. Ytterligare några andra skriver om hur budskapet stärker dem att stå emot och inte ta till sig av andras hat.

Tydligt är i alla fall att det händer något med oss som möts av budskapet. Det är samma budskap som Jesus hade i bergspedikan; ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er”. Jag antar att det var lika provocerande då som nu. Mänskliga generationer under 2000 år har ännu inte lyckats smälta den tanken. För vem kan känna så? Kan någon över huvudtaget göra det?

För drygt tio år reste jag runt på Västbanken och intervjuade bland annat en flicka som hette Leila. Hon var då 17 år och bodde med sin familj i Hebron. För att gå till skolan var Leila tvungen att passera både checkpoint och en judisk bosättning. Hon berättade om hur bosättarbarn kastade ägg på henne och hur soldaterna ibland hjälpte henne men andra gånger var en del av den våldsamma attityden mot henne. En gång fick hon armen bruten av en israelisk soldat och en annan gång blev hon nedbrottade av en mobb av bosättarbarn. Det var en del av hennes vardag. Vi tillbringar en dag tillsammans, äter och går runt och tittar i området kring hennes bostad och sitter länge i hennes flickrum och pratar. Hon berättar om livet och delar också med sig av sitt sätt överleva. ”Jag lever efter det här”, säger hon och pekar på ett citat som hänger på väggen i flickrummet. ”Always forgive your enemies. Nothing annoyes them so much” står det. Citatet är Oscar Wildes.

Det har gått lång tid sedan jag satt där i Leilas flickrum i Hebron och intervjuade henne men den styrka och inställning hon hade till sina medmänniskor minns jag fortfarande. Kanske är kepsen med ”I love haters” ett uttryck för samma sak som Oscar Wilde skrev. Genom att se fördelen en själv får av att älska andra, kanske det ändå är möjligt på något sätt.

Själv har jag fastnat mycket för ett resonemang som Bent Falck för i sin bok ”Att vara där du är”. Hans reflektion handlar om Matt 22:39 om att älska sin nästa. Han menar att detta bud inte handlar om att känna något bestämt utan om ett sätt att förhålla sig till sin medmänniska. Han skriver ”Kärlek är en relation, där man betraktar och behandlar den andre som ovillkorligt viktig. ”Ovillkorligt” betyder: Vare sig hon har förtjänat det eller ej. Kärlek är ett förhållande, i vilket man ger den andre, vad hon behöver – inte vad hon har gjort sig förtjänt av”. Till våra nära, t ex familjemedlemmar och de vi är förälskade i, är en sådan relation automatisk. Det kristna budet om nästankärleken i Matt 22: 39 handlar om att behandla alla människor på det sättet.

Det är en stor skillnad mellan att känna och behandla. Att behandla människor som om man älskade dem, är svårt men ändå en möjlig tanke och strävan i livet. Det borde vara något man skulle kunna öva sig till. Att känna kärlek är inget som en kan styra. Men någonstans tror jag att ju mer vi behandlar andra kärleksfullt desto lättare har vi sedan för att faktiskt känna kärlek…………………

Jag är glad över att mannen med kepsen åter lät mig bli påmind om denna så centrala, viktiga men också svåra utmaning som Jesus ger oss.

Britta Abotsi, församlingskurator