Det händer inte mej… Det händer andra och det är tråkigt. Men, plötsligt händer det ändå.. det där oförutsägbara, det där som inte skulle hända. En närstående drabbas av en sjukdomsdiagnos som i förlängningen kan innebära döden. Denna förfärliga tanke som ger en malande oro.

”Gud hjälp, hjälp, gör det bra, gör honom frisk.” Den näst intill krampaktiga bönen upprepar sig i huvudet. Väntan och åter väntan och så småningom överlämnande till den professionella personalen som skall göra sin uppgift. Åtgärderna som denna gång förde med sig positiva besked och stor tacksamhet. Tacksamhet för den ofta kritiserade, men ändå så goda sjukvård som finns i vårt välfärdsland och för forskning och kunnighet som utvecklats. Tacksamhet över livet, dagarna, åren som varit och som förhoppningsvis ligger framför.

Dessa oförutsägbara saker som händer. Via mejl och under den öppna diakoniexpeditionstiden har jag gång på gång mött människor som drabbats av livets oförutsägbarheter. Sjukdom, arbetslöshet och separationer är de största anledningarna som kan leda till att den mest skötsamma person kan hamna på bar backe och plötsligt står utan både mänsklig kontakt, tak över huvudet och mat för dagen. Visst, vi bor i ett välfärdsland, men det finns ändå många som hamnar ”mellan stolarna”, åtminstone tillfälligt och ibland alldeles för länge.

Livets oförutsägbarheter drabbar oss på olika sätt och påminner om vår sårbarhet. De påminner oss också om att ”fånga dagen” och att ta vara på den stund som är, och att se skönheten även i en gråmulen höstdag med gulnande löv som dansar ner från träden för att möta marken och så småningom förmultna och bidraga till nytt liv.

Aina Hagström
diakon i S:t Andreas kyrka