”Hello kollega”, ropar Marius glatt när vi närmar oss vår lokala mataffär. Han frågar min åttaåriga flicka hur hon mår. ”Bra”, svarar hon och ler blygt. Marius håller handen en bra bit från marken för att visa hur mycket hon vuxit sen sist han var i Sverige. I det ögonblicket möts han och jag som föräldrar, i gemensam omsorg om våra barn. Mitt alldeles tätt intill. Hans långt borta i Rumänien. Några ord på svenska, engelska och franska och vi förstår varandra skapligt.

Utanför de flesta lokala Konsum, ICA, Willys och Lidl sitter en rom från ett östeuropeiskt land och ber om hjälp. Marius är välkänd i närområdet. Det är fler mammor än jag som pratar om Marius varma kärleksfulla blick, aldrig krävande eller skuldbeläggande. Vi undrar hur han gör det? Hur han orkar?

Hemma är kvällarnas höjdpunkt högläsning ur Katarina Taikons självbiografiska bokserie om Katitzi, trots att barnen numera kan läsa själva. I nyutgivningen från 2010 talar de romska karaktärerna om sig själva som romer. Däremot har man låtit ordet ”zigenare” stå kvar oförändrat när icke-romska karaktärer använder det, för att inte dölja hur språkbruket såg ut på den tiden (och tyvärr även idag).

Jag slås av hur lite som egentligen har förändrats när det kommer till diskriminering av romer. Pappa Taikon med familj tvingades bo i tältläger fram till 1960-talet. Katizi och hennes syskon hade ingen rätt att gå i skolan eftersom de saknade folkbokföringsadress. Marius tvingas till ett semi-kringresande liv då han av fattigdom måste lämna sin familj för att tigga ihop pengar till el och rinnande vatten i hemlandet. Och kanske är det bara en tidsfråga innan han tvingas till uppbrott igen? I kranskommunen Vellinge är det numera förbjudet att tigga på vissa platser i kommunen och nu vill ytterligare en kranskommun, Staffanstorp införa liknande regler.

Vintern i Malmö visar sig från sin sämsta sida, snöblandat regn och blåst gör att Marius drar upp axlarna över öronen för att skydda nacken från kylan. När jag välkomnar honom hem till oss börjar han exalterat berätta något för mig som jag inte lyckas förstå. Till slut slänger han packningen över axeln och ber mig och dottern följa med honom. Det är fredagkväll och vi längtar egentligen mest hem till värme, popcorn och Wild kids.

När vi går längs med parken pekar Marius på sin före detta sovplats. Passerande ringde polisen som körde bort honom. Vi fortsätter till en mörk, fuktig och väl undangömd plats. Marius skiner upp och välkomnar oss till sitt hem. Av träbrädor har Marius snickrat ihop en Alfons Åberg-liknande-koja. Han drar undan tygdraperiet för entrén och visar stolt upp sin prydligt bäddade madrass med grönorange sjuttiotalsmönstrat täcke. Till och med ett litet nattduksbord har han snickrat ihop. Det är ombonat, men kylan i kroppen skaver i mig.

Jag frågar igen om han ändå inte vill sova över hos oss. Han tittar på mig med sin vänligt självklara blick och tackar bestämt nej. Precis när vi är på väg att leta oss ut ur mörkret frågar han om vi har ett batteri över. Bättre ljus till sin flicklampa skulle han behöva.

Det sägs att ögonen är själens spegel. Kanske kan värmen och kärleken i Marius blick förstås genom det egenvärde hans själ tycks äga.

(Marius i berättelsen heter egentligen något annat).

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka
Ps: Trots att romerna är splittrade och bor i alla världens kontinenter firas Romernas nationaldag världen över den 8 april, så även i Malmö i Folkets park. Ett ypperligt tillfälle att lära känna den romska kulturen. Visste du till exempel att romska eller romani chib sedan år 2000 är ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk?