Vägledaren på Killans bönegård uppmanar oss att träda in i berättelsen om den uppståndne och lärjungarna vid Tiberiassjön från Johannesevangeliet kapitel tolv; ”Se personerna, hör vad de pratar om och betrakta vad de gör. Kanske känner du igen dig i någon av lärjungarna? Lever du dig in i Jesusgestalten eller är du någon som står bredvid och observerar?” Så med hjälp av min fantasi och sinnen hoppar jag in i berättelsen.

Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar”. De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg in i båten…

I nattens vargtimme när nätfiske fungerar som bäst låter vi båten föra oss ut. Jag lutar mig över relingen och låter det svala vattnet smeka handen. Sebedaios söner hjälps åt att slänga ut nätet och i den stilla tystnaden letar sig en ljum bris in under våra tunna mantlar. Vi sitter så en lång stund, men hur länge måste vi vänta? Simon Petrus suckar otåligt. Natanael tittar ut över sjön med tom blick och Tomas hänger med huvudet. Fiskelyckan uteblir och vi tvingas tillbaka. Väl framme i morgondiset står en man vid strandkanten och uppmanar oss att kasta ut nätet på höger sida om båten. Det är något med hans röst som gör att vi återigen svänger skutan ut mot sjön och slänger i nätet en andra gång. Efter bara några minuter börjar det plaska och dra ordentligt i nätet och lärjungarna pratar exalterat i mun på varandra om hur de ska orka dra in fångsten. Snart anar vi konturerna av gestalten som hjälpt oss.

Den lärjunge som Jesus älskade sa då till Petrus: ”Det är Herren!”

I glädjefnatt hoppar Simon Petrus i vattnet för att simma den sista biten in till land. Och jag hänger på! Jag crawlar för allt jag är värd, ändå tyckes det inte gå fort nog. I takt med att jag börjar urskilja Jesus ansikte övergår simtagen i bröstsim och jag får kämpa för att ens ta mig fram. Till skillnad från Petrus som nu handlingskraftigt drar upp nätet på land ligger jag kvar i vattnet, en bit ut från strandkanten. Jag, som inget hellre vill än att springa fram och ge Jesus den största och blötaste kram. Lukten från grillad fisk letar sig genom mina näsborrar. Det suger till ordentligt i magen när de delar på frukosten och gemytligt småpratar med varandra, ändå ligger jag kvar.

Meditationen är slut och vägledaren ber oss ta några djupa andetag, röra lite på kroppen och dela med Gud de känslor och tankar som vi sitter med; ”Försök att inte värdera era upplevelser utan bara benämn dem inför Gud.” Även nu stänger jag ute Gud och liksom bara konstaterar att så här blir det ofta för mig. Att jag innerligt längtar efter närhet, men när den erbjuds vågar jag mig inte hela vägen fram.

Nästa morgon vaknar jag i gryningen med ett starkt begär efter havet. Jag cyklar förbi Kins bageri, genom Örnaberga, ner för den branta backen vid ekobyn med hisnande utsikt över Östersjön och Baskemöllas takåsar och sista biten ut mot Tjörnedalas strövområde. Snart kommer hagmarken blomma av både orkidéer, backsippor och gullvivor. Jag lägger märke till bybornas majbål. Om drygt en vecka är det Valborgsmässoafton, då kommer det glöda längs hela kustremsans fiskelägen, som den glöd som brann bland stenarna längs Tiberiassjöns strandkant den där gryningen. Jag promenerar ut på stenbryggan och fortsätter allra längst ut till de klättervänliga klipporna som fläckvis är täckta av gulorange vägglav. Det är bara jag och det stora blå innan en ensam knölsvan kommer simmande fram till vattenbrynet. Utan att göra några som helst anspråk på att ta sig upp på klippan betraktar hon mig en god stund. Så minns jag bibelmeditationen och möter henne med orden:

När du är redo, finns jag här för dig.

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka