Genom sitt medlemskap i Lutherska världsförbundet (Lutheran World Federation) är Svenska kyrkan engagerad i både långsiktiga och akuta bistånds- och hjälpprogram i länder i Afrika, Asien, Centralamerika och Mellanöstern. Tillsammans med andra humanitära organisationer uppmärksammade LWF den 19 augusti Internationella dagen för humanitärt arbete.

Hjälparbetarna är ofta blygsamma, men detsamma kan inte sägas om deras insatser. Var och en av dem har oerhörd betydelse för hundratals människor. Det kan vara skillnaden mellan liv eller död, mellan svält och fattigdom eller hopp och självförsörjning. I år vill LWF särskilt lyfta fram de kvinnliga hjälparbetarna som ofta är de första på plats vid en kris och som dagligen bidrar till att göra världen till en bättre plats. Möt en av dessa kvinnor, Sarah Ewoi som arbetar för LWF på Nadapal transitcenter i Kenya.

Osjälvisk service vid fronten – Sarah Ewoi tar emot flyktingar från Sydsudan

Artikeln nedan är en översättning av en artikeln skriven av Yvonne Baraza, LWF Kenya.

Sarah Ewoi är en 46-årig fyrabarnsmamma och biståndsarbetare som arbetar för Lutherska världsförbundet på Nadapal transitcenter i Kenya. Centret ligger precis på gränsen till Sydsudan och är den första kontakten med Kenya för de som flyr inbördeskriget i Sydsudan. I sitt arbete som socialarbetare tar Sarah vissa dagar emot hundratals människor på flykt undan våld och hunger.

Hon talar elva språk: engelska, swahili, turkana, arabiska, tira, toposa, jie, dinka, didinga, logir och franska. De flesta språken har hon lärt sig under åren som socialarbetare i Kenya, Sudan och Sydsudan. Hennes egen resa som biståndsarbetare började för 16 år sedan. På internationella dagen för humanitärt arbete delar hon vad hon möter varje dag.

” Om det var omvända roller och det var vi som flydde från krig, så skulle jag önska att någon annan gjorde allt i sin makt för att ta emot oss, skydda oss och hjälpa oss att bygga upp våra liv igen. ”

Hur ser en helt vanlig dag på jobbet ut? 

– Jag anmäler mig på kontoret vid 8. Dagen börjar med att jag arbetsleder städningen av transitcentret. Därefter gör jag psykosociala bedömningar på de nyanlända. Jag förklarar för dem vad som förväntas av dem som flyktingar och asylsökande i Nadapal och vilka rättigheter de har. De som har utsatts för  sexuellt och könsrelaterat våld erbjuds hjälp. Sen skriver jag ihop och skickar dagliga rapporter. Jag älskar att jag varje dag gör skillnad för någon som är i behov av hjälp.

Hur når du fram till barn, speciellt de ensamkommande minderåriga som kommer till transitcentret?

– Eftersom jag kan prata deras språk får jag snabbt kontakt och kan börja bygga tillit. Att jag själv är mamma hjälper mig att skapa en trygg miljö för dem.

Av alla du mött i Nadapal, är det någon som har berört dig särskilt mycket?

– Ja, jag mötte en gång en 14-årig flicka som hade rymt hemifrån eftersom hennes föräldrar ville gifta bort henne med en 50-årig man. När flickan vägrat att att låta sig bli bortgift hade hennes pappa misshandlat henne. Hon hade sår över hela kroppen. Hon hade gått i fem dagar, sovit ute, utan mat och vatten, för att ta sig till transitcentret. Hon räddades, fick hjälp och går idag i gymnasiet. Hon vill bli jurist i framtiden och arbeta med humanitära frågor.

Hur balanserar du din tid mellan jobbet som socialarbetare på ett transitcenter och din egen familj?

– Jag är övertygad om att flyktingar behöver vård och stöd så att de kan få en omstart i livet. Min roll är att bidra med hopp och en framtid. Här på Nadapal hamnar vi ofta i korselden mellan boskapstjuvar och säkerhetsfirmor. Det skrämmer mig och jag tänker alltid på mina barn. Men det stoppar mig inte från att hjälpa flyktingarna för om det var omvända roller och det var vi som flydde från krig, så skulle jag önska att någon annan gjorde allt i sin makt för att ta emot oss, skydda oss och hjälpa oss att bygga upp våra liv igen.

Vilket råd vill du ge till andra kvinnliga biståndsarbetare?

– Jag vill att vi kvinnliga biståndsarbetare fortsätter att ge hopp och en moderlig famn vid fronten. Vi är världens mödrar och världens styrka. Jag hoppas att andra kvinnor runt om i världen blir inspirerade av min berättelse. När vi hedrar de som har gett sitt liv åt biståndsarbete gör det oss starkare och än mer motiverade att gå ut och rädda liv.