Jag skrev #metoo. Jag var en av dem.
Precis som miljoner andra flickor och kvinnor runt om i världen bar min kropp på sår av män som trott sig äga min kropp. Idag lär sig barn, i bästa fall redan i förskolan, innebörden av Stopp min kropp! Och Rädda Barnen vägleder vuxna i hur de kan prata med barn om kroppen, gränser och sexuella övergrepp.

Bakom varje hashtag finns en människa. Bakom min hashtag fanns två. Vi var båda barn, utsatta av samma förövare. Hon på femtiotalet. Jag på åttiotalet.

Vi delar samma utsatthet av vuxenhänder under trosor. Vi delar känslan av kroppar som stelnar till av skräck och hur världen inte längre går att förstå. Vi delar känslan av att bli tillintetgjord och inte längre ha något värde. Vi delar känslan av överlevnadssystem som slås på.

Stresshormoner som mobiliserar, hjärtan som pumpar snabbare, andningen som stiger i takt med blodtrycket. Vi delar vanmakten när blodet som var på väg att fylla musklerna med kraft att fly på en millisekund ändrar riktning. Vi delar känslan av kroppar som paralyseras – frozen fright – som gör bedömningen att spela död skadar minst.

För rädslan är för stor, liksom skammen. Vi delar känslan av total ensamhet och en bruten tillit till livet.

Det är min förhoppning att mamma hade vågat berätta som liten om hon levt under metoorörelsens tid. Det är min förhoppning att mamma och pappa hade vågat agera som vuxna när jag tog mod att berätta och förövaren fortfarande levde. Men dem levde inte under metoorörelsens tid utan under tystnadskulturens tid.

#metoo föddes redan för tretton år sedan av aktivisten och överlevaren Tarana Burke från New York. Hon drog igång hashtaggen för att låta unga svarta kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier förstå att de inte är ensamma. Miljontals flickor världen över lever under förtryck och utsätts för hot, våld och övergrepp – bara för att de är flickor.

Fler än 30 000 flickor gifts bort – varje dag. Fler än 10 000 flickor könsstympas – varje dag.

”Tjejtortyr” som min dotter sa.

2017 skrev jag #metoo, precis som miljoner andra flickor och kvinnor runt om i världen. Jag var inte längre ensam.

Act Svenska kyrkans julinsamling handlar i år om alla flickors rätt till ett värdigt liv. Genom att skänka en gåva till Act Svenska kyrkan stärker du flickors och kvinnors rätt till god hälsa, värdighet och makt över sina egna liv och låter oss förstå att vi inte är ensamma.

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka

Är du själv utsatt? Via 1177 Vårdguiden kan du få hjälp och stöd.