En del av oss som vanligtvis rusar något för snabbt genom dagarna och veckorna, har nu i coronatid fått möjlighet att sakta ner tempo något. Fått lite mer tid att lyssna på fåglarna och ta in försommarens skönhet i naturen, att se det där vackra som finns alldeles runt knuten eller i närmiljön.

Det är gott att ibland stanna upp, utan att på något sätt förminska det tråkiga och smärtsamma i att den här sommaren blir annorlunda, oro för sjukdom, ekonomi och arbetslöshet, att en del inte kommer iväg på någon resa eller utflykt utanför staden, att vi i vår kyrkas diakonala verksamhet på grund av Corona samt renovering, ställt in samtliga utfärder och många gemenskaps- och trevlighetsarrangemang.
Tanken på dem som tidigare år uttryckt att utfärden i vår regi varit den enda gången de kom utanför staden under sommaren och inte i år får denna möjlighet, är tråkig, ja, sorglig.

Igår när jag pratade med en av våra ideella medarbetare berättade personen att hon bjudit en gammal bekant i grannhuset på sill och potatis klockan fem på eftermiddagen. Måltiden skulle serveras på en flat sten mellan huset. Förra veckan hade det serverats räkor och bubbel på samma sten. Så underbart att skapa fest och gemenskap i en begränsande tid och att ha kvar kreativitet och skaparlust.

En annan av våra ideella var vid vårt aktuella telefonsamtal just på väg från sin dagliga promenad nere vid havet. Det blev en paus sittande på rullatorn med blicken på havet. ”Rullatorn är ett underbart hjälpmedel! Tänk jag har stolen med mig och kan sitta och titta på havet!”

För flera år sedan hade jag kontakt med en person som på grund av sjukdom kraftigt begränsats i sitt levnadsutrymme och var mer eller mindre bunden till sin lägenhet. Personen hade tidigare levt ett händelserikt liv som innehållit både fattigdom och glamour, resande, kultur och många möten med människor. Nu satt han på en stol i sitt kök och sa med ett stilla vemod, att: ”Man får se glädje i nya saker, i små saker, som att det formats en vacker vattendroppe på fönsterrutan vid regnet.”

Ibland är det verkligen en konst att se glädje i de riktigt små sakerna. En vän till familjen som upplevt det otroligt svåra i att mista halva sin familj på ett halvår, två av fyra personer, skrev nyligen på ett socialt media: ”Det ÄR de små sakerna som gör mig lycklig nuförtiden…. Här tas EN dag med lite fler steg i taget..” Bredvid texten fanns en vacker blomma som smyckande den egna handen.

I kyrkan går vi nu in i trefaldighetstiden*, tiden som till stor del handlar om att vara människa och om Guds närvaro i det mänskliga livet, om gemenskap med varandra och hela skapelsen. Må vi gå in i sommaren med tillit inför framtiden och hopp om att erfarenheten av coronatiden skall hjälpa oss att ”se glädjen i det lilla.”

Aina Hagström
Diakon i S:t Andreas kyrka

*Trefaldighetstiden är veckorna mellan pingst och domssöndagen i november.