Vi träffas I Pildammsparken och hälsar genom att sträcka fram varsin höger- respektive vänsterfot för att låta våra skors tåspetsar lätt snudda vid varandra. Som vi lärt oss. I Corona-tid. Sen slår vi oss ner på varsin bänk, efter kvinnans önskemål. På behörigt avstånd. Som vi lärt oss. I Corona-tid.

Kvinnan är 60 år och har, under hemestern, för första gången, haft möjlighet att stanna upp och reflektera över sitt liv. Hon brottas med att känna sig otillräcklig. Samtidigt uttrycker hon blygsamt att hon kanske inte orkar mer. Hon har ju faktiskt gått in i väggen tidigare. Inte så konstigt kanske eftersom hon ägnat större delen av sitt liv åt att lyssna, stötta, hjälpa och peppa. Funnits med. Vid livsval, sjukdom och dödsbäddar. Närmast är det fadern hon stöttat – som mist sin fru. De har träffats utomhus. Och undvikit kramar. Som de lärt sig. I Corona-tid.

Som i förbifarten låter hon mig få en ögonblicksglimt av hennes inre. Hennes drömmar. Hennes längtan. Efter att få följa sitt hjärta och fylla återstoden av livet med sådant som berikar, ger kraft och energi. Eller är det egoistiskt, kanske? Jag säger att det är en kärlekshandling att tänka så. Hon skiner upp. Hennes blick fylls av liv. Hennes röst av iver. Hon är nyfiken. Hon vill utforska. Hon vill leva. Kanske resa! Till Israel. Eller Italien. Och hon vill skapa. Få utlopp för sin kreativitet. En keramikkurs lockar. Och så vill hon vistas i naturen. Pilgrimsvandra. Så läkande för kropp och själ!

Hon tackar mig för att jag lyssnat på henne utan att avbryta. Och för att jag bekräftat henne. Därefter drar hon upp riktlinjer och sätter mål för sitt handlande framöver. Så att hon får leva återstoden av sitt liv i enlighet med vad hennes hjärta vill. För hon har lärt sig att värdesätta och prioritera sig själv – under ett samtal på en parkbänk i Corona-tid.

Ilse Viebusk, diakon i S:t Mikaels kyrka