Kraftstationen är en mötesplats och samtalsmottagning för unga mellan 16-25 år. Vår grundtanke bygger på att vi växer i mötet med andra och att man särskilt när man är ung, behöver trygga rum och gemenskaper där man får möjlighet att bli sedd och reflektera kring livet tillsammans.

För några veckor sedan fick jag ta del av ett så tydligt exempel på det när vi hade en temakväll vid namn ”Djupdyk i musik” där alla fick ta med sig en varsin låt och sedan associera fritt till musiken. Kvällen generade många samtal om konst och musik, vad som berör oss och vad som inte berör oss. Om faser i livet där musiken varit trösten i en kaosartad tillvaro av familjebekymmer, identitetskriser eller komma ut-processer.

Kvällen fick mig att tänka på när jag själv var 16 och hur både musik och djupa samtal som detta spelade en så stor roll i mitt liv. Hur musiken speglade mina känslor när det kändes som att ingen annan förstod, och hur befriande de stunder var när man insåg att man inte var ensam om den känslan. Eller när jag gick i samtal hos en kurator på Svenska kyrkans ungdomsmottagning i Göteborg. Hur betydelsefullt det var för mig att bli lyssnad på och tagen på allvar. Att någon stod ut med mina frågor, grumliga konturer och tafatta försök att förstå mig på livet.

Jag minns också hur omtumlande det var att vara tonåring. Lika skräckinjagande som färgsprakande där känslan av att famla i mörkret parerades med känslan av att allt var möjligt. Det som är så spännande med att jobba med unga tycker jag handlar mycket om det där, att det är en fas i livet då vi är lika vilsna som mottagliga. Där de existentiella villkoren är sådär påträngande nära och vi för första gången möts av den svindlade upplevelsen av att vara våra egna i en totalt outgrundlig värld.

Där tror jag att vår utmaning som ungdomsverksamhet och som kyrka är att vara dem som lyssnar, står ut och förhoppningsvis bidrar till att göra famlandet mindre läskigt, precis som den där kurator gjorde för mig. Det är en utmaning, för visst kan det vara skitjobbigt att jobba med ungdomar. De ifrågasätter allt, testar oss, målar världen svartvit.
Men det finns också en mottaglighet och energi som är svår att jämföra med någon annan tid i livet. Det finns tusen frågor och inga svar. Det finns en förmåga att experimentera, att gå in i olika roller och identiteter och jaga efter erfarenheter. En öppenhet inför att utforska kroppens, tankens, tiden och rummets gränser – att se vad som händer om man aldrig sover, färgar håret blått, äter mackor i en vecka, byter stil.

Det finns en kraft i det där gränsöverskridandet som jag hoppas att vi på kraftstationen kan visa en nyfikenhet och öppenhet inför. Som vi ser i exemplet ovan kan musik och konst vara goda verktyg till det, då det konstnärliga (eller andliga, om man så vill) såväl går ihop med det där utforskandet och sökandet som präglar ungdomstiden.

Att dela favoritlåtar är ett sätt att få inblick i varandras inre värld – att mötas i samtal ett annat. Det är just när vi bidrar till sådana möten som jag tycker att Kraftstationen lever upp till sitt namn, då vi som vår slogan säger möts, umgås och växer och hjälper varandra att bygga upp våra inre kraftstationer.

Jag avslutar med dikten Det underliga havet av Edith Södergran som jag tycker så fint fångar det där skräckinjagande och färgsprakande tonårstillståndet.

”Sällsamma fiskar glida i djupen,
okända blommor lysa på stranden;
jag har sett rött och gult och alla andra färger, –
men det granna, granna havet är farligast att se,
det gör en törstig och vaken för väntande äventyr:
vad som har hänt i sagan, skall hända även mig!”

Antonia Ringbäck
Socionom, Kraftstationen