I veckan avslutade jag en samtalskontakt som varit ovanligt lång. Med viss vånda satte jag mig tillsammans med den unga personen ute, i det lilla tältet som nu under tider av coronapandemi och renovering är samtals- och diakoniexpeditionstält hos oss i S:t Andreas.

Att göra avslut kan vara svårt, i alla fall att göra det på ett bra sätt. Våndan visade sig dock att vara obefogad. Det blev en ”nådens stund”, en stund fylld av hopp och värme, precis som texten på muggarna som jag fick som gåva. När vi sa” hej då” och – trots alla coronarestriktioner – kramade om varandra, kände jag mig fullständigt fylld med tacksamhet.

Våra samtal har många gånger inte varit enkla, ångesten har varit påtaglig och orden har stockat sig och ibland har endast tystnad och närvaro fyllt rummet. Att sedan få avsluta med hopp och värme som de stora ledorden, det är en stor glädje. Inte för att livet fullständigt har vänt och numera är en ”seglats på en räkmacka”, men för att lite av ”ett vikarierande hopp” flyttat in som en kontrast till det som är mörkt.

Sedan några månader tillbaka har vi alla matats med nyheter om den rådande pandemin och sista tiden har nyhetssändningarna blandats upp med rapporter och debatter om våld och gängkriminalitet. Även om det finns konstruktiva och positiva inslag i debatterna så kan det kännas tungt och oroligt och behovet av hopp bli påtagligt. När orosmoln svävar över oss behöver vi varandra ännu mer än vanligt. Den fysiska närvaron har begränsats i coronatid, men tillsammans hjälps vi åt att hitta nya vägar.

Häromdagen fick jag en liten nyutgiven bok i min hand ”Hopp och tröst, tankar och böner” av Anna Alebo. I inledningen skriver hon så fint:

”Vi behöver hjälpas åt att hitta stigarna genom ödemarken, att söka tröst i tröstlösheten och hopp i hopplösheten”.

Aina Hagström,
S:t Andreas kyrka