Ett livslångt engagemang för de utsatta

För pensionären Ulla-Britt Nordahl innebär december extra mycket arbete. I 20 år har hon och maken Bengt varit engagerade i Husie församlings internationella verksamhet. Och julen – det är den tid på året då insamlingsarbetet är som mest intensivt, med bland annat julkonserter och loppis till förmån för de mest utsatta.

Ulla-Britt pustar lätt. Men inte alls på något klagande vis. För henne är det en självklarhet att hjälpa människor som inte har det så bra ställt, oavsett om det handlar om fattiga familjer i Lettland, människor på flykt från krig och förföljelse eller Malmös hemlösa.

– Om det är mycket inför julen? Det är samma sak varje år, man tycker att man har så mycket tid på sig, men så går dagarna och så är det plötsligt julafton, säger Ulla-Britt och slår sig ner i vardagsrumssoffan hemma i radhuset i Husie.

Det är två dagar kvar till julafton. Bengt häller upp kaffe i små danska kaffekoppar med julmotiv. Det är pyntat i fönstren och på soffbordet står ett stort fat med spröda, hembakta kakor.

Här har makarna Nordahl bott sedan huset var nybyggt. Det är 22 år sedan nu, berättar de. Strax efter att de flyttat in fick Ulla-Britt en förfrågan från kyrkan i Husie, om hon kunde tänka sig att engagera sig i kyrkans nystartade internationella arbete. Den internationella gruppen.

– Från början var vi bara fem personer, och det första projektet riktade sig mot Guatemala, minns hon.

Idag har den internationella gruppen i Husie vuxit till cirka 15 personer. Tidigare i våras lämnade Ulla-Britt över uppdraget som samordnare till Iris Lundgren.

Ett av de länder som fått mycket hjälp under årens lopp är Lettland, berättar Ulla-Britt.

– Vi samarbetar med en lokal organisation som heter Pakapieni, och som ger hjälp till självhjälp åt utsatta familjer. Det kan röra sig om allt från pengar och kläder till vitvaror, men det är ingen passiv hjälp, utan det ställs alltid motkrav på mottagarna.

Hur kommer det sig då att Ulla-Britt brinner så för det internationella arbetet?

– Jag har alltid känt lite extra för det. Det har nog hängt med sedan söndagsskolan, även om det på den tiden mest handlade om fattiga barn i Afrika, berättar hon.

Julafton kommer Ulla-Britt och Bengt att tillbringa med den närmsta familjen: barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Familjen är utspridd över landet, och normalt brukar alla samlas på ett och samma ställe, berättar Ulla-Britt. I år blir det dock lite annorlunda.

– Ett av våra barnbarnsbarn har fått vattenkoppor, och då väljer vi att dela upp firandet. Vi börjar klockan 11 med att gå till kyrkan, där ett av våra barnbarnsbarn sjunger i kören. Sedan blir det sillbord och Kalle Anka hemma hos oss, innan vi går vidare till nästa familj.

Julottan brukar hon fira i Södra Sallerups kyrka, men i år blir det annorlunda även här.

– Jag har lovat en vän att följa med till S:t Johannes kyrka på julottan.

Med ett nytt år i annalkande – vad hoppas makarna Nordahl mest på?

– Att vi får hålla oss friska och att det ska bli ett lugnt och fredligt år. Att världen ska bli en aning bättre.