Konfirmation förr och nu:

”Jag hade hellre varit konfirmand idag”

Birgitta Larsson hade inget val. Trots att hennes föräldrar sällan själv gick i kyrkan så skulle deras dotter konfirmeras, precis som hennes äldre syskon hade gjort.

Det tillhörde allmänbildningen, och var absolut inte en fråga om jag ville eller inte. Det har gått mer än ett halvt sekel sedan dess. Trovärdigt träffar Birgitta Larsson i Limhamns församlingshus. Samma plats där hon och hennes konfirmationskamrater undervisades i predikotexterna och de tio budorden av prästen Nils Axerup. Möjligen skulle man kunna hävda att cirkeln nu slutits.
Efter många roliga och givande, men också slitsamma år som barnskötare, sadlade Birgitta Larsson för några år sedan om och blev lokalvårdare. Hon fick jobb i Svenska kyrkan och är sedan i höstas anställd som husmor i Limhamns församling.

Birgitta Larsson häller upp kaffe och vi slår oss ner i ett rum på första våningen.
– På den tiden delade vi huset med polisen. Det fanns två fylleceller på andra sidan korridoren och jag minns att jag tyckte att det var lite skrämmande, berättar Birgitta Larsson.

Numera fungerar de före detta fyllecellerna som kontor åt kyrkans personal. Och även om konfirmanderna fortsätter att komma till församlingshuset, så är det mycket som har förändrats.
– Vi var mellan 25 och 30 personer i vår grupp. Vi satt i fyra knäpptysta rader och lyssnade på vad prästen hade att säga. Inte alls som nu, dagens unga är mycket mer delaktiga, de ställer frågor och diskuterar, säger Birgitta Larsson – och tillägger:
– Jag hade mycket hellre varit konfirmand idag.

Birgitta Larsson plockar fram ett gammalt svartvitt fotografi. Bilden är tagen 1964, ett år efter konfirmationen. Hon har en vit knälång klänning och vita skor. I handen håller hon ett par vita handskar.
– Det är min systers klänning, berättar hon. Att bilden togs ett år efter konfirmationen beror på att min mamma, som var hårfrisörska, hade permanentat mig inför konfirmationen. Men det blev alldeles för krylligt. Jag minns att min syster tuperade mig för att få bort det värsta krullet, och min mormor skällde på mig för att vi tuperade.

Birgitta Larsson föräldrar var inte troende. Men som barn brukade hon följa med mormor och morfar till kyrkan.
Varför var det då så viktigt för föräldrarna att deras döttrar skulle konfirmeras?
– Det bara var så, de ansåg att det var en del av allmänbildningen att vi skulle lära oss om kristendomen, förklarar Birgitta Larsson.
Hon minns att hon var rädd för prästerna i församlingen, men att Nils Axerup ändå kändes lite modernare än de andra prästerna.
– Visst var det väldigt högtravande, prästen satt längst fram och talade om gamla och nya testamentet. Det var sällan några diskussioner, men jag minns att han ibland faktiskt kunde skämta med oss.

En kväll i veckan, från skolstarten på hösten fram till april året därpå, träffades konfirmanderna för att få undervisning i församlingshuset. Utöver det skulle de närvara i ett antal mässor. Själva konfirmationen sträckte sig över två dagar. Första dagen hölls en högmässa med förhör, där alla konfirmander fick varsin fråga att besvara. Andra dagen deltog de i nattvarden.
Speciellt första dagen var det rejält nervöst, minns Birgitta Larsson.
– Jag var livrädd. Vi hade ingen aning om vilka frågor vi skulle få, och det var fullsatt i kyrkan.
Birgitta Larssons uppgift blev att inför hela församlingen läsa psalmen ”Bered en väg för herran.” En uppgift som hon trots all nervositet klarade galant.

Ett av de starkaste minnena från konfirmationen är ett ordspråk som prästen gav konfirmanderna innan de skiljdes åt:
– ”Det är så lätt att säga ack, men så svårt att säga tack”. Det bär jag fortfarande med mig. Kanske är det ännu mer aktuellt idag, när allt finns i överflöd och vi tar så mycket för givet. Det är lätt att glömma bort att vara tacksam, men ju äldre man blir desto mer uppskattar man de små och enkla sakerna i livet.

Text/foto: Göran Engström.

Artikeln har tidigare publicerats i Svenska kyrkan Malmös magasin Trovärdigt 3 2016.