Kristian Lundberg kan inte hålla tyst

Kristian Lundberg är aktuell med en ny bok: Gud är inte ett främmande namn. I boken reflekterar han bland annat över den tidiga frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Över ideologiska och etiska principer som var centrala där och då, men som har gått förlorade i det moderna samhällsbygget. Trovärdigt bestämde träff med den prisade Malmöförfattaren i S:t Andreaskyrkan. Det blev ett samtal om nya boken, om hemstaden där han känner sig både borta och hemma, om en kyrka som han menar har gått vilse, och om varför han värjer sig mot tanken på en gudstro som gör livet enklare.

Kristian Lundberg är en obotlig Malmöit. Förmodligen av lika delar lust och tvång. Han har enligt egen utsago bott på ett trettiotal olika adresser i stan, och han säger sig ha en relation till snart sagt varenda parkbänk, portuppgång och återvändsgränd. Nästan allt han skriver har kopplingar till Malmö.
I grunden ligger ett okuvligt politiskt och socialt engagemang. Han tar ställning för de mest utsatta. För dem som inte längre ryms i berättelsen om staden som han på ett svårförklarligt sätt älskar att hata – eller möjligen hatar att älska. Malmö – en kunskapsstad?
För vem då? frågar sig Kristian Lundberg.

Om Gud är inte ett främmande namn

Din nya bok beskriver enligt förlagets hemsida ”den dagliga brottningen med frågan om människovärdet och dess plats i den konkreta politiken”. Vad är det egentligen du vill berätta för oss?
– Man skulle kunna beskriva boken som en teologisk reflektionssamling, som bottnar i slutsatser som jag dragit i mitt eget liv. Den handlar till viss del om den svenska frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, och hur de här tre enheterna på något sätt flätades samman hos mig till en etisk princip som jag tycker saknas idag.

Den börjar med bildandet av den första svenska baptistförsamlingen i slutet av 1800-talet, där medlemmarna trots att de blev bannlysta, riskerade att hamna i fängelse och bli landsförvisade, vägrade att kompromissa med det de trodde på. Härifrån, menar jag, går det en linje till den första svenska nykterhetslogen, där det stod inskrivet i stadgarna att man inte skulle göra någon åtskillnad på klass, kön eller ras.

Det finns inte bara en politisk dimension i det där utan även en etisk. Och det saknas förhandlingsutrymme: antingen så tror man på det eller så tror man inte. Det är anmärkningsvärt att man i slutet på 1800-talet kunde driva den här typen av principer så hårt, speciellt idag, då vi lever i ett samhälle som helt saknar både etiska och ideologiska principer, och där den typen av samtal överhuvudtaget inte förs på det sättet längre.

Hur kopplar du detta till ditt eget liv?
– För mig blev det intressant att väva samman allt detta och reflektera över vad det innebär för mig. Hur ska jag kunna vara ett trovärdigt vittnesbörd för det jag tror på?
Jag har alltid varit intresserad av sociala frågor ur ett politiskt perspektiv, men jag är även intresserad av sociala frågor utifrån ett teologiskt perspektiv. Intresset för det teologiska har alltid funnits där, men det har inte känts så angeläget att föra fram det förrän nu när det är så uppenbart att det inte bara saknas ett ideologiskt sammanhang, utan också – i lika hög grad – ett teologiskt.

– På vilket sätt menar du att det saknas ett teologiskt sammanhang?
– Jag kan tycka att kyrkan har backat från sitt sociala ansvar, att den sviker på ett sätt som hade varit omöjligt för 100 år sedan.
Upprinnelsen till detta var ett besök som jag gjorde på det så kallade Förvaret i Åstorp, där asylsökande som nekats uppehållstillstånd förvaras i väntan på utvisning. Jag träffade fem kristna konvertiter som skulle deporteras, och försökte förgäves få tag i en själasörjare åt dem. En präst som kunde komma dit och samtala med dem.

Jag ringde flera församlingar men det var ingen som kunde komma. Antingen hade de inte tid eller så låg Åstorp utanför deras geografiska ansvarsområde. Jag blev helt förfärad. Inom mig hade jag trott att det fanns vissa saker som man inte gör avkall på, att om man valt att bli präst så gör man också saker som ligger utanför sitt eget område. Där och då blev det så väldigt tydligt att prästyrket har förvandlats till ett tjänstemannauppdrag som regleras med tider och områden, och jag tänkte för mig själv: när kom vi överens om att det ska vara så?
– Det finns även en koppling till det som hände i S:t Johannes kyrka i vintras, då Malmös kyrkoherde Anders Ekhem öppnade portarna för frysande flyktingar, romer och missbrukare. Han trodde på någonting och höll fast vid det, trots att det blev kaos och trots att det väckte ett våldsamt motstånd. Jag menar att det är så det måste vara. Om kyrkan inte är öppen för de mest utsatta, vem ska den då vara öppen för? För oss som redan klarar oss?

– Tror du att debatten som uppstod efter händelserna i Johanneskyrkan kan leda till något positivt?
– Jag hoppas att det i förlängningen leder till att det anonyma tjänstemannaansvaret, där det hela tiden handlar om att någon annan ska göra det, förvandlas till att man faktiskt gör någonting själv.

 

Om hemstaden Malmö

Du skriver mycket om Malmö i dina böcker, och som läsare får man känslan att du har ett ambivalent förhållande till den här stan, att du är väldigt fäst vid den – nästan besatt – samtidigt som du är enormt kritisk. Vad betyder Malmö för dig?
– Det är svårt att säga vad Malmö betyder. Men så här: för tre år sedan fick jag för mig att jag skulle flytta till Stockholm. Jag kände att Malmö hade blivit klaustrofobiskt för mig, det fanns ingenstans där jag inte hade varit, ingen plats som jag inte hade en relation till. Det var femtio år av olika adresser som bara loopade runt, och jag trodde nog på allvar att det bara var att stiga ut ur det där och låta det vara. Det gick i tre månader, sen mäktade jag inte med att vara borta längre. Jag insåg att jag längtade hem. Sedan kan jag inte svara på vad det här ”hem” egentligen är eller vad det betyder, annat att det är just hem och att det som var min stora förbannelse då – nämligen att det kändes klaustrofobiskt och instängt – också blev den stora välsignelsen. Det var det som var att vara hemma.

Du kan väl knappt röra dig i Malmö utan att bli påmind om ditt förflutna?
– Nej, så är det verkligen. Jag tror att jag har bott på trettio olika adresser, från Rosengård till Västra hamnen. Jag har minnen överallt ifrån, kompisar som har dött, som gått under av kriminalitet och droger.
Det enda område som jag inte hade någon direkt relation till när jag flyttade hem från Stockholm var Potatisåkern, så jag valde att flytta in där. Det är ett av de mest fasansfulla områden som jag bott i under hela mitt liv. Jag har aldrig vantrivts så någon annanstans. Dyrt är det också.

Vad är det som håller dig kvar?
– Ja, säg det [skratt]. Antagligen är jag inte helt färdig med den platsen ännu. Det finns ju en trivsel i att vantrivas också, då kan man vara upprörd över det.
Hur ser du på Malmö idag jämfört med när du själv växte upp?
– Malmö har blivit en mycket hårdare stad. Mer segregerad. Samtidigt har den paradoxalt nog blivit en öppnare och enklare stad. I Malmö kan du göra en klassresa med buss, du kan sätta dig på treans linje från Rosengård eller Hermodsdal och vara i Västra hamnen på 20 minuter. I Stockholm skulle det ta en halv dag att göra samma sak.

Fördelen med de snäva avstånden är att stadsbilden luckras upp, att det sker ett slags genomströmning av andra klasser och etniciteter i områden som annars hade varit helt stängda. Det omvända, att människor som bor i Västra hamnen skulle ta bussen till Hermodsdal, sker inte. Men det behövs kanske inte heller, det räcker att människor som bor i Hermodsdal har möjligheten att ta sig därifrån.

– Samtidigt har Malmö blivit hårdare. När jag växte upp fick man ett antal chanser, det fanns en tilltro till dig som människa, om du bara fick rätt redskap och rätt förutsättningar så kommer du till slut att hitta rätt. Idag räcker det att du begår ett misstag så är du körd. Blir du vräkt en gång så kommer du inte in igen.
Vi har vant oss vid vissa premisser som är ohållbara i längden, som att det finns områden i Malmö där 60 procent av eleverna inte klarar grundskolan. Vad säger det om en stad när vi år efter år konstaterar att sex av tio elever inte klarar grundskolan och ändå inte gör något åt det? Det kokar i stan och folk i de här områdena blir förbannade när de sedan tar bussen in till Västra hamnen och ser hur andra människor lever.
Vad kommer detta att leda till?
– Betydligt mycket mer våld och kriminalitet. Det är oundvikligt.

Malmö beskrivs ofta som arbetarstaden som blev en kunskapsstad, du har skrivit om det i dina böcker och snuddade även vid det tidigare under intervjun. Hur ser du på den beskrivningen?
– Det blir ju fullständigt bisarrt med den beskrivningen om man samtidigt vet att 60 procent av eleverna i vissa områden inte klarar grundskolan. Då blir det ju verkligen adekvat att fråga sig vems kunskap man egentligen talar om? För vem är Malmö en kunskapsstad och på vilket sätt? Att vi har en högskola är inte längre det centrala.
– Malmö är fortfarande en arbetarstad, men det är en annan typ av människor som gör arbetet idag. Här kan du få bilen tvättad, vaxad och dammsugad för 99 kronor. Det är lätt att räkna ut att det inte går ihop. Det tar 2,5 timme att göra i ordning bilen, räkna bort hyran för lokalen, rengöringsmedel och alla andra kostnader, vad blir då kvar till lön? Tolv kronor i timmen! Svart!
– De flesta funderar aldrig över det där, man tänker ”vad billigt” och så lämnar man in bilen. Men i slutändan är det någon annan som får betala, och vilka är det? Jo, det är just de 60 procenten som lämnade grundskolan utan godkända betyg, de som inte får något annat jobb och som inte heller blir kriminella.

I flera av dina böcker skildrar du en sida av Malmö som inte är så smickrande. Det handlar om utanförskap, segregation och fattigdom, det är en berättelse om vår stad som sällan kommer fram. Vilka risker finns det när den berättelsen går förlorad?
­– Oj, det är så många. Framför allt så förlorar vi handlingsmandat. Det gör att vi inte kan agera på rätt agenda. Jag tror att den som äger berättelsen också är den som äger agendan och som kan styra frågorna och de svar vi får. Om vi då har en berättelse som går ut på att Malmö är Västra hamnen och en kunskapsstad, då blir det vår agenda, och allt det andra; utanförskapet, segregationen och fattigdomen, kommer att växa på ett fullständigt okontrollerat sätt. Det är väldigt enkelt: den som äger berättelsen äger också själva frågan.

Vem är det som äger berättelsen idag?
– Jag tror nog att den är betydligt mer mångfacetterad nu än tidigare. Att det är flera berättelser som äger rum samtidigt, men att dessa ännu inte har flätats ihop till något slags motsång till det som turistbyrån vill presentera.
– Malmö är ju inte heller en demonisk stad, där alla i Rosengård går beväpnade. Den typen av polariseringar blir helt absurda till slut. Till största delen handlar det ju om människor som faktiskt bara bor där, och som inte kan komma loss.

Om sin kristna tro

I din nya bok berättar du om din kristna tro, om hur du efter en tung period med bland annat missbruk, hittade en egen väg till Gud. Som jag förstår det hade du ingenting av detta med dig hemifrån?
– Nej, tvärtom. Min tro är någonting som jag själv sökt mig till, och som bara vuxit i takt med att jag åldrats och mognat. Nu har jag gått hela varvet runt, från att vara högkyrkligt orienterad till att vara mer plattkyrklig. Jag har genomgått alla transformationer du kan tänka dig.

Vad menar du med plattkyrklig?
– Att jag idag är betydligt mer intresserad av den icke-hierarkiska och mer jämbördiga tron. Påven intresserar mig inte längre, och jag tror att det handlar om en mognadsprocess, jag känner att jag inte behöver den typen av tydliga riktlinjer.
– Det var också ur detta som mitt intresse för den tidiga baptiströrelsen växte fram. Det var väldigt enkelt och okomplicerat där, man samlades runt en skrift i hemmet och höll en andakt. För mig känns det väldigt inbjudande.

Är det i frikyrkorörelsen du känner dig mest hemma?
– Ja, men även i de delar av Svenska kyrkan som inte är så urvattnade. Faran med en kyrka som är öppen för alla är att det till slut blir en kyrka för ingen. Det finns trots allt vissa principer som jag tycker att man ska hålla fast vid …

– Och då är din nästa fråga naturligtvis: vilka principer är det jag syftar på?
– Eftersom varje församling i Svenska kyrkan är unik är det inte så enkelt att rada upp dem. Alla har sina principer. Men för mig är det viktigt att det finns ett trovärdigt vittnesbörd. För att återknyta till mitt besök på Förvaret i Åstorp: finns det ett samtal att göra där så tar man sig dit. Punkt. Nu fick jag till slut tag i en pingstpastor, som körde hela vägen från Växjö, och jag kände då starkt att det inte fungerar att ha en tjänstemannaroll när det handlar om tro. Risken när man reglerar allt är att det urholkas helt. Man vävs in i en falsk trygghet om att allt är ordnat, ingenting görs utanför de givna ramarna och till slut brister man i mod. Det var därför som det som hände i S:t Johannes kyrka i vintras blev så centralt för mig: Kyrkoherden brast inte i mod, utan tog den strid och det kaos som blev för att det var det rimliga att göra. Det tycker jag var modigt gjort.

Vad betyder tron för dig idag, på vilket sätt hjälper den dig?
– Det där med att tron tvunget ska hjälpa oss tror jag är en vanföreställning. Jag värjer mig mot att den skulle vara en formel som gör livet mer uthärdligt. Personligen vet jag inte om min tro har gjort mitt liv så mycket enklare. Det är nog snarare tvärtom, att den har gjort vissa saker mer komplicerade. Samtidigt har mitt liv blivit både djupare och rikare.

Är det till och med så att du föredrar det komplexa framför det enkla?
– Ja, så är det. Jag är övertygad om att det finns mer än ett svar på det mesta, och jag tycker att vi alldeles för ofta söker de enkla sanningarna. Verkligheten är betydligt rikare och mer mångfacetterad än så.

Om skrivandet

Din mamma var ensamstående och brottades dessutom med psykisk sjukdom. I dina böcker beskriver du hur hon under din uppväxt ofta satt vid köksbordet och skrev. Har det bidragit till att du själv började skriva?
– Nej, snarare tvärtom. Jag fick tidigt bilden av att en människa som skrev var en människa som var vettlös eller besinningslös och som fullständigt tappat kontrollen över sitt liv. Min mor brukade säga till mig att om man läste mycket så kunde man förläsa sig, och så berättade hon en sedelärande historia om en man i hennes trappa som hade läst så mycket att han en dag sprang ut naken på gården och bara skrek. Jag var 11 eller 12 år gammal då, och jag trodde på allvar att det fanns en gräns där läsandet tippade över så att man blev galen.
Det var då jag tog ett medvetet beslut om att jag skulle läsa ändå, för att jag tyckte att det var värt det.

– När jag i efterhand reflekterar över min mors besatthet av att skriva, så är det snarare den där maniska jobbfiguren som stiger fram för mig. Att få lägga fram sin sak, det var det hon var besatt av. Hon ville få upprättelse för hur hennes liv hade blivit. Och där tänker jag mig att skrivandet får sin funktion, att få berätta sin berättelse, sitt vittnesbörd, utan att behöva bli föremål för diskussion eller debatt.

Är det så du ser på ditt skrivande, som en möjlighet att få lägga fram ditt vittnesbörd?
– Ja, och det är något som jag funderat mycket över på sistone. Att oemotsagd få lägga fram en livsberättelse och få känna att man bottnar i den utan att behöva ta hänsyn eller anpassa sig.

Har det förändrats genom åren?
– Ja, i takt med att skrivandet blivit allt mer självbiografiskt så har det också blivit allt fler etiska passager som jag måste reflektera över. Det är en sak att lämna ut sig själv, en annan att lämna ut sin mor, sina syskon eller sina arbetskamrater. Var går gränsen? När blir det rimligt att göra avkall på vissa saker, och när blir det rimligt att lämna ut andra?

Du hamnade väl i den diskussionen med dig själv i samband med din bok Yarden, där du på ett ganska utelämnande sätt beskriver och kritiserar arbetssituationen för bemanningsanställda i Malmö hamn?
– Precis. Jag hade inte ambitionen att skriva om Yarden när jag började jobba där. Det var något som växte fram ur ilskan och förtvivlan över att jag själv inte insett tidigare hur det fungerade.
– Diskussionen med mig själv handlade dels om att jag tänkte lämna ut arbetskamrater som jag visste skulle jobba kvar efter att jag hade slutat. Men det fanns ett annat perspektiv också, nämligen att jag var den enda etniska svensken som inte bodde på Hermodsdal. Det kändes inte helt fräscht, samtidigt kunde jag inte låta bli att skriva.

Yarden fick stor uppmärksamhet, den har filmatiserats och belönades 2010 med Ivar Lo-Johanssons personliga pris. Samtidigt hörde en del av dina tidigare arbetskamrater av sig och var ursinniga. Med den erfarenhet du har nu, skulle du ha skrivit boken idag?
– O, ja! Det jag kom fram till då var att det enda jag kan göra är att berätta och sedan vara redo att stå till svars om någon skulle bli arg eller ifrågasätta. Jag kan inte censurera mig själv av rädsla för att det jag skriver ska uppfattas som stötande. Det gäller bara att jag är klar över varför jag skriver det jag gör.

Text: Göran Engström. Foto: Anders Hansson.

Artikeln har tidigare publicerats i Svenska kyrkan Malmös magasin Trovärdigt 3 2016.