Musik i S:t Petri kyrka

UR DJUPEN ROPAR JAG TILL DIG, HERRE!
Vi lever i en tid där musik framförallt ses som en form av underhållning. Musiken finns överallt i bakgrunden; i hissen, i bilen, på tv, på nätet som ett soundtrack till våra liv. Att gå på konsert i en kyrka öppnar för ett annorlunda tilltal och en annorlunda upplevelse. Den sakrala musiken har alltid burit på både lovsång till gud och människans innersta längtan.

Att be kan vara att försöka uttrycka det som inte kan uttryckas, att sträcka sig mot det okända och att famla efter det som ter sig ouppnåeligt. När vi ber ger vi uttryck för vår utsatthet som människor. I bönen längtar vi efter ett svar, efter att bli berörda och tilltalade i vår existens, i själen men också i anden. Augustinus hävdade att den som sjunger ber dubbelt. Musiken ger röst åt glädje och framgång, ömhet och värme, ångest och sorg, bön och protest.

Otaliga är de tonsättare som har skrivit musik till psalm 130 i Psaltaren. År 1916 komponerade tonsättaren Lili Boulanger sin De Profundis i en ålder av 22 år, tre år innan hon dog. Hennes tolkning av psalmen är en kraftfull, enträgen bön som rör sig mellan förtvivlan och skälvande hopp. Dessa två känslolägen speglade hennes eget korta liv som präglades av en kronisk sjukdom.

Människans existentiella rop efter mening har lika många röster som det finns människor. Patriarkala samhällsstrukturer har genom seklerna begränsat möjligheterna för hälften av mänskligheten att höras. Många kvinnliga tonsättare, författare och konstnärer har förtigits i historieskrivningen.

Polyfoni betyder ordagrant »flerstämmighet«. År 1665 utfärdade Rom genom ärkebiskop Litta ett förbud mot polyfonisk instrumentalmusik i klostren. Chiara Maria Cozzolani, nunna och sedermera abbedissa i Benediktinerklostret S:ta Radegonda, hade då redan komponerat fyra samlingar med motetter och psalmer. Hennes musikaliska tolkning av de liturgiska och bibliska texterna ger röst både åt nunnornas teologi i 1600-talets Milano och åt hennes egen tro och självbild som nunna. Men det är först i vår tid, på 1990-talet, som hennes verk har börjat uppmärksammas och uppföras.

Liksom i musiken består poesin av röster som sträcker sig mot det okända. I en av Emily Dickinsons dikter, tonsatt av Michael Bojesen, målar poeten upp en bild av brittsommaren som en tid då vi blickar bakåt istället för att vända oss mot en okänd framtid. Men kanske ändå dagen är här då vi låter allas röster höras? I sin mest kända dikt Hope is the Thing with Feathers beskriver Dickinson hoppet som en fågel som vilar i själen, ständigt sjungande oavsett omständigheterna.

Det ligger i Svenska kyrkans uppdrag att erbjuda en plats där människor kan uttrycka och tolka sina andliga och existentiella frågor. Kyrkomusiken i S:t Petri kyrka ser sig som en del av detta uppdrag.

Välkommen till vårens konserter som ger plats åt en mångfald av röster från klassisk barock och påskens passioner till nutida musik.

Kalender